Skrattar bäst, skrattar sist

Är det inte så ordspråket lyder? Jo och just på den punkten i det svenska talesättet kan jag, i alla fall, bara nicka och hålla med.

Allt började en kall vinterdag på busshållplatsen utanför skolan på högstadiet. Några veckor tidigare hade skolan (framförallt de hurtiga idrottslärarna) beslutat sig för att en friluftsdag skulle anordnas i Ulricehamns skidbacke. Jag hade då tvekat över att följa med, för att istället välja den bekvämare vägen och bara gå en tipspromenad. Grejen var det att jag aldrig hade stått på ett par slalomskidor tidigare, men… tack vare min kära bästa vän blev jag övertygad att det skulle bli sååå kul att susa ner för ett 90° stup.

Så veckorna efter detta avgörande beslut stod jag där, tillsammans med ca 150 stycken andra slalomsugna elever, på busshållplatsen. Tre bussar anlände och jag och Pauline fick självklart trycka in oss i den skabbigaste bussen. När den med stor möda äntligen hade brakat igång var mitt öde ett faktum. Nu fanns det ingen återvändo, skulle jag lyckas hålla alla ben hela? Vägen till skidbacken kändes som en evighet, men till slut började vi ana vägskyltarna. Fjärilarna i magen hade på ett förunderligt, snabbt sätt förökat sig till det dubbla, noterade jag tyst. Vi steg ut ur bussen och begav oss till närmaste lärare som delade ut liftkort. Efter en stunds rotande efter rätt skidor, stavar och pjäxor, var det dags att på riktigt prova sina Anja Pärsson talanger. Det visade sig vara en utmaning, tanken var ju att skidorna skulle glida framåt, genom att jag flyttade fram benen växelvis, men resultatet av det var tvärstopp. Istället provade jag tekniken att staka mig fram av hela min kraft, samtidigt som jag sakta rörde benen, jag antar att jag utvecklade en egen skidåkningsteknik, men den fungerade bra för mig. Efter en stund tränande ville jag prova mina kunskaper i den ”vanliga” backen. Anledningen till att jag snabbt lämnade barnbacken var att jag hade lyckats toucha, med en lite väl hög hastighet, nätstaketet, som fanns längst ner i backen, så att mina skidor hade hittat ett annat sätt att föra sig på, men ett sätt som mina ben inte uppskattade särskilt mycket.

Vid liften i den större backen träffade jag och Pauline två andra kamrater, Susanna och Isabella. När de två skulle ta sig upp på tvåmannasitsliften lyckades Isabella trassla in staven i liften, så att hon ramlade omkull och med den humorn jag har, skrattade jag så ögonen tårades. Det jag inte tänkte på var att liften fortfarande var igång, Tjong! Liftsitsen träffade mig rakt i bakhuvudet och gapskrattet slutade tvärt, istället svor jag högt och högröd i ansiktet pallrade jag och Pauline oss upp på liften. Pauline fnissade tyst och tillslut föll vi båda in i ett högljutt skratt. Skrattar bäst, skrattar sist, fick hon fram mellan andhämtningarna. Jag nickade och gned mitt bakhuvud, kanske blir det en bula, men lite stryk får man tåla, även från liftar. Resterade timmarna av friluftsdagen i backen, tillbringade jag mest i liggande position och akrobatiska kroppsställningar, så som spagat och kullerbyttor, men i slutet blev ändå skidåkningen bra.

När dagen var slut var jag blöt, trött och öm i varje del i kroppen, men roligt hade jag haft och jag ångrade inte ett ögonblick att jag hade följt med, ordspråket stämde trots allt in den här dagen, man ska nog inte skratta åt andras olycka, det drabbar oftast en själv.